Vänstern står ensamma i kampen mot Sverigedemokraterna

Med 12,89 procent av rösterna har Sverigedemokraterna cementerat sin position i svensk politik. Deras 49 mandat gör dem till tredje största parti i riksdagen, och de har nu också mandat i alla landsting och saknar mandat bara i sex kommuner. Många är med rätta arga och upprörda över att ett rasistiskt parti med rötter i den fascistiska rörelsen har gjort så stora framsteg. Hur kunde detta ske och hur kan vi stoppa rasisternas framväxt?

Sverigedemokraternas framväxt är i sista hand ett resultat av kapitalismens kris. I samhället råder massarbetslöshet, otrygga anställningar, bostadsbrist. Välfärden blir sämre och situationen alltmer ohållbar inom skolan, vården och omsorgen. Högerpolitiken och krisen innebär ständiga försämringar av människors levnadsstandard. Många känner att de etablerade partierna inte längre har någonting att erbjuda, och har redan börjat söka efter andra alternativ.

Detta växande missnöje kan kanaliseras av socialistiska partier, men då måste de också uppfattas som att de står för ett alternativ till högerpolitiken. Men i stället för att förklara att massarbetslösheten och nedskärningarna beror på det kapitalistiska systemets kris och oförmåga att utveckla samhället, har Socialdemokratins ledning krampaktigt klamrat sig fast vid kapitalismen. Vänsterpartiet har framstått som ett enfrågeparti, som talat som om ett slut för vinster i välfärden löste alla samhällets problem. Valdebatten har i övrigt uteslutande handlat om mindre justeringar och enskilda förslag som inte löser något grundläggande. Ingen har pratat om socialism eller ens kamp för ett annat samhälle.

När man inte litar på att en röst på något av arbetarpartierna gör någon skillnad, vänder sig många arbetare i stället i protest åt ett annat håll. Krisen gör samtidigt att utrymmet för reaktionära och rasistiska idéer växer. Särskilt de mest utsatta och minst politiskt medvetna delarna av arbetarklassen och befolkningen blir mottagliga för invandrarfientliga förklaringar. Detta är orsakerna till Sverigedemokraternas framgångar.

Rasismen och krisen

SD är givetvis ett rasistiskt parti som grundats och drivs av personer med sådana åsikter. De har en hård kärna av rasistiska väljare och sympatisörer. Vissa kommer från den fascistiska rörelsen och andra har tidigare röstat på moderaterna. De är helt obekymrade av alla anklagelser om rasism, och röstar i själva verket på SD just därför att det är ett rasistparti. Men SD:s tillväxt innebär att det är fler än denna rasistiska kärna som nu stödjer partiet. Betyder det att rasismen växt? Vissa menar att SD:s framgångar i sig är tillräckliga bevis för detta. Men man måste skilja ett parti från deras väljare. Man måste också skilja en alltmer rasistisk politik – vilket tveklöst förs genom exempelvis Reva – från de åsikter som människor kan tänkas ha.

Olika undersökningar visar nämligen att befolkningen som helhet har fått en alltmer positiv inställning till invandring sedan 1990-talet, i strid med uppfattningen att rasismen växer. Det är värt att notera att fler är bekymrade över ökad främlingsfientlighet (78 procent) än över växande invandring (49 procent). De som höll med om påståendet att ”Det finns för många utlänningar i Sverige” var 52 procent 1993 men bara 36 procent hösten 2009. Enligt Eurobarometern 2011 anser 81 procent att invandring berikar landet och 95 procent stöder asylrätten, för att bara ta några exempel.

Sverigedemokraterna säger att de vill återupprätta ”det svenska folkhemmet” – en tid då det var lätt att hitta arbete och bostad, när välfärden fungerade och – detta är givetvis knäckfrågan – när vi hade mycket färre invandrare i Sverige. Och det är klart. Under efterkrigstiden fram till mitten av 1980-talet var arbetslösheten låg i Sverige. Människor fick det bättre, välfärden och trygghetssystemen byggdes upp och förbättrades samtidigt som lönerna ökade.

Nu hade detta ingenting att göra med att vi hade färre invandrare. Förutsättningarna var en snabb ekonomisk tillväxt till följd av den internationella kapitalismens och i synnerhet världshandelns snabba expansion, som gjorde att svensk exportindustri gick för högvarv. Dessa internationella förhållanden är nu sedan länge förbi och i stället ser vi överallt tecken på allvarlig kris. Detta har tvingat borgarklassen att inleda ett klasskrig, som riktar sig mot alla de landvinningar som arbetarklassen i västvärlden kämpat sig till under den föregående perioden.

I boken Så fick Sverigedemokraterna makt argumenterar LO:s före detta chefsekonom Dan Andersson för att: ”[Sverigedemokraterna har] lyckats exploatera den ekonomiska utsatthet många egenföretagare, arbetare och lägre tjänstemän lever i. Utsatta medborgare upplever att priset på deras arbete pressas samtidigt som priset på ett antal nödvändighetsvaror som bostäder och kollektiva kommunikationer stiger. Slutsatsen är att det finns en stor grupp i befolkningen som inte kan realisera sina livsdrömmar och i denna grupp fanns många av SD:s väljare år 2010.” (Dan Andersson)

En stor del av SD:s väljare drivs alltså inte främst av rasism, eller någon djupt rotad vilja att göra livet surt för invandrare. Snarare handlar det om en oro för framtiden. Det enda svaret som kommer från höger och de etablerade partierna är tomma ord om alla människors lika värde och allmänna vädjanden om tolerans. Samtidigt förs en ständig propaganda om ”invandringens kostnader”. I brist på bättre förklaringar accepterar många rasisternas reaktionära problemformuleringar. Är det inte bättre att de som redan är här får arbete först, innan vi släpper in fler människor? Hur ska välfärden gå ihop med ”massinvandringen”? Och så vidare.

I sista hand är rasismen inom massan alltid en brödfråga. Det finns inte tillräckligt med arbeten, bostäder och välfärd åt alla. Det finns ingen politisk kraft som ger ett perspektiv som handlar om att alla ska få det bättre genom gemensam kamp för ett annat samhälle. Vissa kommer då börja se om sitt eget, och småaktigt försöka trygga sin egen tillvaro även om det sker på bekostnad av andra. Jag först – min familj och min grupp först. Den härskande klassens rasism – och SD:s – är av ett annat slag. Den bygger på att försöka splittra arbetare och ställa dem mot varandra, vilket ökar i takt med att krisen förvärras. Det kan bara bekämpas med en solidaritet baserad på klass – gemensam kamp för förbättringar.

Vissa påstår att alla SD:s väljare är rasister. Vi som inte accepterar denna extrema överförenkling ”tycker synd om” SD:s väljare. Vi har ”tagit på oss safarihjälmen”, vilket ”är utmärkt för alla som vill normalisera den fascistiske talmannen och hans parti”, skriver Fredrik Virtanen exempelvis i en ledarkrönika i Aftonbladet. Virtanen med flera menar att antirasister rent moraliskt är förpliktigade att behandla SD och deras väljare som ett enda reaktionärt block, som vi måste etikettera som ”rasister”. Många som framhåller vikten av att vi inte ska ”tycka synd om SD:s väljare” gör det för att de oroar sig över att arbetarrörelsen ska ta SD:s framgång till intäkt för att anpassa sig till SD:s rasistiska politik och retorik. De tror att genom att vi helt enkelt ”tar avstånd” så kommer risken för anpassning att vara ur vägen. Men det blundar för att det är just arbetarrörelsens brist på mobilisering för ett verkligt alternativ och dess högerpolitik som är orsaken till att arbetare vänder sig till SD. Genom att fokusera på att ta avstånd från SD:s väljare så läggs skulden på arbetarklassen i stället för de unkna reformister som svikit arbetarklassen.

Men låt oss nu för ett ögonblick anta att alla dessa överförenklingar stämmer – alltså att alla SD:s väljare är rasister. I så fall är det ett ännu starkare skäl för att inte stanna vid anklagelser om rasism, utan att prata om andra frågor för att se till att de blir viktigare. Det hela är väldigt enkelt. För att stoppa SD:s framväxt måste vi vinna vissa av deras väljare, främst arbetare. Då kan vi inte framställa dem som våra fiender. Givetvis fortsätter vi demonstrera mot SD och tar avstånd från deras politik och SD som parti. Men SD:s väljare är inte en enda formlös massa av ”rasister”, utan är precis som samhället i övrigt delade längs klasslinjer. Slutsatsen är därför denna: Vi kan bara bryta SD:s framväxt genom kamp för att lösa arbetarklassens problem med socialistisk politik.

SD och fascismen

SD har en långt vidrigare, mer rasistisk och reaktionär retorik än något annat parti i riksdagen. Många säger därför att SD är ett fascistiskt parti. Men är det verkligen befogat? Detta är en viktig fråga. Som marxister menar vi att man måste basera sin taktik på en vetenskaplig definition av fascismen, och skilja det blödande såret från ett benbrott. Utan att veta vad för slags sjukdom vi har, kan vi knappast föreskriva någon medicin.

Fascismen är en rörelse baserad på småborgerligheten som riktar sig mot arbetarrörelsen. När borgarklassen i en period av djup kris inte längre har råd med ens existensen av en självständig arbetarrörelse, utan tvärtom måste göra allt för att säkra sina vinster, går de med viss tveksamhet in bakom fascismen. Med fascisternas hjälp upprättar de ett system av terror för att fysiskt krossa arbetarrörelsen genom att fängsla och mörda dess ledare.

Naturligtvis existerar fascismen redan innan borgarklassen bestämt sig för att försöka använda fascismen för att krossa arbetarrörelsen. Under 1920-talet, över ett decennium innan Hitler utsågs till rikskansler, ägnade sig fascisterna åt en så kallad stödtruppstaktik. Med polisens goda minne attackerade de demonstrationer, möten och strejklinjer. Som oberoende organisation hade de en större handlingsfrihet än den ordinarie polisen, och slogs inte sällan sida vid sida med polisen eller medan polisen bara såg på. Samtidigt backades det upp av domstolarna, där fascisterna gick fria från grova våldsbrott medan arbetarledare fick hårda straff för minsta förseelse. På samma sätt har den härskande klassen i Sverige under den senaste perioden öppnat upp för att använda nazistsekterna Svenskarnas parti eller Svenska motståndsrörelsen.

Men Sverigedemokraterna har inga stormtrupper. Deras verksamhet bygger inte på våld emot arbetarrörelsen och vänstern. Vi kommer knappast få se några SD:are komma springande med knogjärn för att attackera antirasistiska demonstrationer – och om det händer kommer partiledningen slänga ut dem illa kvickt. Den så kallade järnrörsskandalen hade till exempel knappast ens fått ett ögonbryn att höjas i ett riktigt fascistparti som grekiska Gyllene Gryning eller SMR – tvärtom är våldet mot invandrare, homosexuella och antifascister en grundbult i deras verksamhet. I SD var det en mindre skandal med avstängningar och timeouts som följd. Deras medlemmar tränas inte hur de ska attackera demonstrationer, till skillnad från hur det är i verkliga fascistorganisationer. Borgarklassen skulle därmed inte kunna använda sig av SD i den funktionen, som en fascistisk våldsrörelse. De fyller en annan funktion – att splittra arbetarklassen. Rasism och fascism har mycket gemensamt men är inte samma sak.

Det finns ingen mening med att klumpa samman Sverigedemokraterna med historiska rörelser som de har mycket lite gemensamt med. Begreppet fascism blir då snarare ett skällsord att ta till när man vill göra en riktigt kraftfull markering. Även om det garanterat finns många enskilda ideologiskt drivna fascister i SD – säkerligen majoriteten av partiets ledning – så räcker inte det för att karaktärisera hela partiet. Visst kan man hävda att fascismen är väldigt flexibel och inte har några problem att anpassa sitt demagogiska budskap – men då sluter man bara cirkeln. Just eftersom fascistisk ideologi är så flytande är det omöjligt att karaktärisera en rörelse som fascistisk eller inte uteslutande baserat på detta kriterium.

Med detta sagt råder det ingen tvekan om att SD har sina rötter i den fascistiska rörelsen. Bland de som grundade partiet 1988 fanns många nazister. Det var allt från gamla medlemmar i det nazistiska Nordiska rikspartiet till en ledamot i styrelsen i Malmö-avdelningen som hade varit Waffen-frivillig. Den tidiga retoriken var långt ifrån så städad som den putsade fasad man nu försöker visa upp. Men partier kan förändras, ibland också på ett grundläggande sätt. Det italienska kommunistpartiets ledarskap tog till exempel med sig större delen av partiet in i det nya Demokratiska partiet som de bildade tillsammans med Kristdemokraterna – de bildade alltså ett öppet borgerligt parti!

Sverigedemokraterna har också förändrats. De har kunnat öka sitt stöd i den utsträckning som de har distanserat sig från sitt fascistiska förflutna, som varit en hämsko för deras förmåga att växa i opinionen. På samma sätt har franska Front Nationals grundare Jean Marie Le Pen varit en belastning för partiet med sina uttalanden om att de nazistiska gaskamrarna var ”en detalj” och att ”herr ebola” skulle kunna lösa Europas flyktingproblem ”på tre månader”. Marine Le Pen, som tagit över taktpinnen från sin far, har varit tvungen att tydligt distansera sig från detta. Vi ser samma process inom SD, vars fascistiska bakgrund inte är en fördel utan ett problem i opinionen. Deras ”nolltolerans” mot rasism kan bara förstås mot denna bakgrund, som är ett sätt för dem att tona ned och distansera sig från de värsta rasistiska övertrampen och sitt förflutna.

Utan att vara fascister fungerar SD likväl som draghjälp för de renodlade fascisterna. Deras svans av näthatare, som tagit för vana att trakassera i synnerhet kvinnor med hot om mord och våldtäkter, står sida vid sida med de mer hårdnackade nazistiska våldssekterna. Men vi måste kunna skilja på dem som organisationer och fenomen för att utforma en riktig taktik. Mot fascisterna måste vi organisera ett fysiskt självförsvar genom självförsvarskommittéer. SD är däremot ett ”vanligt” borgerligt parti, med särskilt rasistisk och högerpopulistisk retorik, och måste därför bemötas på ett annat sätt – med politiska argument, demonstrationer och kamp.

Den etablerade högern utnyttjar rasism

Fyra veckor innan valet höll Reinfeldt det partiledartal där han pratade om att ”öppna våra hjärtan”. I en turbulent omvärld, med stora flyktingströmmar från Mellanöstern, sade han att det ”det svenska folket”, alltså arbetarklassen, måste vara redo på att fler flyktingar skulle göra att ”reformutrymmet” skulle minska. Med hull och hår svalde han villigt grundsatserna i SD:s hela retorik. Han försökte maskera det med fina ord, men vad han faktiskt sade var någonting väldigt enkelt: vi har inte råd med både flyktingmottagande och välfärd.

Enligt SVT:s vallokalsundersökning (VALU) röstade 30 procent av SD:s väljare på moderaterna i valet 2010. Bara 16 procent hade röstat på Socialdemokraterna. Med andra ord är det främst bland redan borgerliga väljare som de växt. Borgerligheten inser att de i ett givet läge kommer bli tvungna att basera sig på SD för att bilda regering. Det finns bara ett problem med detta – SD är ett hatat parti. I en undersökning innan valet frågade man vilket parti man skulle rösta mot, om man fick välja ett. Det var 49 procent som sade att man skulle rösta mot SD, följda av näst mest impopulära Feministiskt initiativ på 10 procent. Detta förklarar varför man trots en borgerlig majoritet i riksdagen ändå inte kunnat basera en högerregering på SD. Det är alltså mycket angeläget för dem att göra SD alltmer rumsrena, vilket sker genom två metoder: (1) närma sig dem politiskt, alltså bli mer rasistiska, och (2) i praktiken öppna för att släppa in dem i värmen samtidigt som man tar avstånd i ord. De har också börjat ge allt större utrymme åt nazister, för att få SD att verka mindre extrema.

Efter valet har en kampanj också påbörjats i borgerlig massmedia för att samarbeta med Sverigedemokraterna. DN-reportern Maciej Zaremba har till exempel skrivit att vi måste sluta ”stämpla människor” (det vill säga SD) som rasister. Själv drar han sitt strå till stacken genom att säga att integration måste bygga på ”insikter” som att man inte kan ”bli fullgod svensk utan att behärska språket”. Hårdare krav är hans melodi. Det är plötsligt mycket viktigt att ”lyssna på väljarna”, men varför har man i så fall inte lyssnat på de 90 procent som vill stoppa vinsterna i välfärden? De får ta till ett avancerat hyckleri för att kunna uträtta sitt egentliga ärende: att normalisera SD och rasismen.

Vi ser också att till och med S och MP accepterade att SD skulle få posten som andre vice talman. Sedan röstade man blankt i själva omröstningen för att låtsas att man stod för något slags motstånd. Ute i kommunerna pågår också en kohandel och förberedelser för parlamentariska samarbeten med SD, som banar vägen för en liknande utveckling på riksplanet. Detta är en förskjutning till SD:s fördel.

Vi måste bekämpa SD och se att ett ökat stöd för dem innebär att politiken kommer vridas åt höger. Men man kan inte stoppa normaliseringen av SD genom att klumpa ihop sig själv med alla ”demokratiska partier mot rasism”, som Vänsterpartiets ledande företrädare gjort. Det är ett sätt att ”isolera” SD som direkt spelar dem i händerna. På vilket sätt är Folkpartiets krav på språktest eller hårdare tag mot invandrare så annorlunda från Sverigedemokraternas rasism? Högerpartierna ger ofta stöd till imperialismens krig och ockupationer med mer eller mindre rasistiska motiveringar. De har inte tvekat att permanenta Fort Europa, där inga legala inresevägar finns och tusentals människor dör längs Europas kuster, dit de tvingats fly i jakten på ett bättre liv. De är helt enkelt inga antirasister och vänsterns uppgift är att just peka på att SD och den etablerade högern försvarar borgarklassens intressen emot hela arbetarklassen.

Den moderna rasismen är en produkt av kapitalismen. Den härskande klassen använder rasismen för att splittra arbetarklassen. De låter invandrare och särskilt papperslösa arbeta för slavlöner, samtidigt som de skyller dåliga villkor på dem. Det är just för invandrare som kapitalismens kris och massarbetslöshetens bördor är extra kännbara. Bland unga utrikes födda är arbetslösheten till exempel 70 procent högre än bland dem födda i Sverige. Men även om man är född här drabbas man av rasism. Ungdomar i förorten är vana vid rasistiskt motiverade polistrakasserier och att ofta i praktiken bli behandlade som andra klassens medborgare i sitt eget land.

Den härskande klassen utnyttjar och baserar sig på rasismen för att bevara sin makt och sina privilegier. Vi kan inte lita till högern, vars ”antirasism” i bästa fall handlar om ett tomma fraser om ”alla människors lika värde”, samtidigt som de allt tydligare accepterar SD:s idéer. Vänstern och arbetarrörelsen måste föra kampen mot rasismen ensamma.

Vänsterpartiet måste ta upp kampen

SD kan nå framgång genom att luta sig på de många fördomarna som florerar inom arbetarklassen. Vi kan naturligtvis aldrig ignorera eller acceptera några rasistiska åsikter inom arbetarrörelsens organisationer. Men de vi har att vinna är hundratusentals oorganiserade eller i vart fall helt inaktiva arbetare, där många från början har ett lågt klassmedvetande. Vi måste skilja på den organiserade demagogi som Sverigedemokraterna och den härskande klassen använder – och alla de vanliga arbetare som till viss del gått på denna retorik.

I Frankrike vann socialistpartiets kandidat François Hollande presidentvalet 2012 på en plattform för slut på åtstramningarna. Men i strid med vad han lovat i valet fortsatte han med få förändringar samma högerpolitik som Sarkozy genomfört innan. Till vänster om socialistpartiet kompromissade Kommunistpartiet (PCF) och Vänsterpartiet (PdG) med regeringspartierna ute i kommunerna i syfte att behålla olika avlönade politiska poster. Detta gjorde att de inte sågs som ett alternativ, vilket var en viktig anledning till att Front National lyckades skrapa hem 25 procent i EU-parlamentsvalet 2014. I synnerhet är det tydligt att FN nått framgångar genom att de pratat mer om fransmännens fattigdom än om invandringen. De försöker låta som att de är vänster, vilket kan nå framgång när vänstern inte gör det.

Vänsterpartiet måste skilja ut sig genom att utgöra en revolutionär socialistisk opposition, som skiljer sig från alla andra riksdagsparter. Vi måste avslöja SD som en del av samma kapitalistiska etablissemang som de andra högerpartierna. SD har till nittio procent röstat med alliansen i avgörande omröstningar och försvarar i grunden samma system: kapitalismen. Man borde säga rakt ut: Den enda riktigt relevanta skiljelinjen i svensk politik går idag mellan de som försvarar kapitalismen, vilket innebär försvar för fortsatta nedskärningar och försämringar för arbetare, och de som kämpar för ett socialistiskt program för förbättringar även om det inte råkar passa en liten klick bankirer och kapitalister.

Vi måste tålmodigt förklara vårt alternativ. Utan att vackla en millimeter i vår antirasism, måste vi prata om klasskamp och om de verkliga skurkarna i det här samhället. Vi måste prata om behovet för arbetare att kämpa tillsammans med invandrade arbetare, och arbetare i hela världen, mot den gemensamma klassfienden. Vi kan vinna en del genom agitation men detta är någonting man lär sig bäst genom konkreta kamperfarenheter. Först under revolutionen kommer vi helt övervinna dessa motsättningar, då alla artificiella splittringar mellan arbetare, baserade på kön, religion, etnicitet, och så vidare, tenderar att försvagas eller helt smälta bort.

Det kapitalistiska systemet kan inte ens tillgodose grundläggande behov som att ge folk en lägenhet och ett jobb att gå till. Samtidigt lever ett fåtal ett lyxliv. Det finns parasiter i det här samhället, men de heter inte Muhammed och har städjobb, utan de heter Wallenberg eller Stenbeck och äger den svenska industrin. De äger de stora bankerna och monopolen och har därmed makt att fatta alla viktiga beslut i samhället.

Det finns inga ”svenska” arbetare, utan bara den internationella arbetarklassens enhet. Vi måste föra ett flerfontskrig mot SD, men detta måste bygga på ett socialistiskt program. Denna rörelse måste börja byggas på landets arbetsplatser, och den kampen måste arbetarrörelsens ledning ta sitt ansvar för att påbörja idag.

STEFAN KANGAS

Publicerat 30 oktober 2014 på www.marxist.se.

Annons

Krönika om skjutningarna i Göteborg: ”Det är kapitalismens fel”

Under gårdagskvällen den 18 mars slog två beväpnade och maskerade personer till mot en pizzeria vid Vårväderstorget, Biskopsgården i Göteborg. Stefan Kangas bor nära torget och delar här med sig av sina tankar om dådet och orsakerna bakom. Enligt polisens uppgifter torsdag morgon ska två personer ha dött och mellan tio och femton skadats. De döda ska vara två män som är 20 och 25 år gamla.

Några personer har varit och skjutit med kalasjnikov på min standardpizzeria här nere på Vårväderstorget, tre minuter från där jag bor, trettio minuter efter att jag var in på affären bredvid och köpte frukt. Flera är döda, skriver de i GP. Häromveckan var jag själv där, på den restaurangen, ungefär runt den tiden de skriver om och hämtade mat när jag kom sent hem en kväll. Klockan var strax efter tio och de var schysta och gjorde pizza fast de egentligen höll på att stänga köket. De var trevliga som vanligt, fast jag sällan småpratar, och kallade mig ”brorsan” för första gången på två år som jag bott här.

Det hör kanske inte till vanligheterna att jag är där den tiden på en vardag, men känslan kryper sig på att det lika gärna kunde ha varit precis när jag var där som de kom in. Hur nära sköt de? Siktade de så noga, eller brydde de sig? Skulle man ha duckat som på film eller bara fryst? Hur stor är ens en kalasjnikov i verkligheten? Det känns nära idag. Ruskigt nära faktiskt.

Man förstår utan vidare att människor som har ett tryggt liv och bra framtidsutsikter inte väljer ett liv i kriminalitet. Om man tvivlar på det kan man lyssna på SR:s intervjuer om skjutningarna här i Göteborg, där killar som varit inblandade berättar väldigt öppet om varför de gett sig in i det livet. Att det handlar om pengar, om respekt, om att få vara någon.

Vad är det för system vi lever i? Som gör att en del hamnar i en spiral där de till slut väljer att göra någonting sådant här? Det behövs bättre skolor, kanske vettiga fritidsgårdar eller någonstans att hänga och för helvete ordentliga jobb. Också för folk från förorten. Ska det vara så förbannat svårt att ordna? Sitter det så hårt åt? Man vill bara slå näven i bordet och få det gjort. Sverige är rikare än någonsin. Eller vissa i Sverige är rikare än någonsin i alla fall.

Och så kommer man ihåg den marxistiska analysen, som är den enda som kan ge någon slags förklaring. Marxismen förklarar, i enkla ordalag, att den enda anledningen att det är en så dålig situation i förorterna och för arbetarungdomar överallt är att en liten klick superrika ska få fortsätta vara det. Igen: Det är bara för att de ska få fortsätta vara rika som vi lever i skiten. Det är bara kapitalismen som står i vägen och förevigar det här vansinnet. En nationaliserad, planerad ekonomi, under arbetarnas demokratiska kontroll och styre skulle garantera varje person arbete eller utbildning. Och bostäder med, och fritidsgårdar och en hel del annat. Vi måste bara ta pengarna från bankirerna, som ändå bara skyfflar dem fram och tillbaka över halva jordklotet, till allmän beskådan och skada för ekonomin.

Tankarna går just nu till de som drabbats av skjutningarna, våldet, dödandet, drogerna och kriminaliteten. Det låter som någonting som politiker säger när de inte bryr sig – ”tankarna går till de som drabbats” – men det är faktiskt så just nu. När de skjuter på ens eget torg. Vårt torg. Då orkar man inte vara så marxistisk längre och tänka på att man inte får ”låta som en politiker” – vilket är de värsta ord man i folkmun kan ta till för att avslöja någon som bara pratar strunt.

Ibland bara knyter det sig i magen. Sen minns man all jävla skit som händer hela tiden. Kamraterna som kämpar varje dag i Pakistan under dödshot från talibanerna eller i skuggan av USA:s drönarplan. De kamrater i norska AUF som strök med på Utöya, och gav sina liv för att påminna oss om att fortsätta kampen och att våldet inte är långt borta i detta ruttna system. Till de kommunister som strök med i Stalins Gulag och sjöng internationalen på väg till galgen, eller de revolutionärer som slogs mot fascismen i miliserna under den spanska revolutionen. På Kobanes befrielse och kriget mot ISIS. Och på de kamrater som mördades i Ukraina förra året – i fackföreningarnas hus i Odessa den 2 maj 2014 – ett massmord som alla svenska medier (dessa sanningens korsriddare) bara ignorerat och låtsas som att det inte hände.

Idag fick vi bara ytterligare en anledning att fortsätta kampen för socialistisk revolution. För förnuftet och sanningen. Imorgon fortsätter kampen.

STEFAN KANGAS

Artikeln ursprungligen publicerad på www.marxist.se den 19 mars 2015.

Klasskampen och betydelsen av Handels strejkvarsel

Artikeln ursprungligen publicerad på www.marxist.se. (10 april 2012)

Efter en avtalsrörelse nästan helt utan konflikter har Handels varslat om strejk till den 13 april. Det är ännu oklart om det blir någon strejk, trots att det nog är en förutsättning för en välbehövlig seger. Frågan är nu hur arbetsgivarna kommer bete sig och om ledarna vågar stå fast vid sina krav. Idag, 10 april, har Byggnads, Pappers, Målarna och Fastighetsanställda har varslat om sympatiåtgärder. Men vad kan strejken innebära för den svenska klasskampen?

Handels har varslat om strejk till den 13 april. Varslet kommer mot bakgrund av en relativt lugn avtalsrörelse, och en strejk skulle på alla sätt vara en frisk fläkt i den svenska klasskampen. I förra numret av Avanti skrev vi om hur IF Metall först krävde löneökningar på 3,7 procent bara för att sedan gå med på ett avtal som i praktiken innebär löneökningar på blotta 2,6 procent per år. Ledningen var inte intresserade av en strid för att få igenom sina krav, trots att man med hänsyn till produktivitetsutvecklingen och det faktum att reallönerna stått stilla under lång tid utan vidare borde ha kunnat kräva mycket större löneökningar, säg 10 procent eller så.

Handels kräver 860 kronor i löneökningar, plus 100 kronor extra till avtalsområden med en snittlön under 22.400 kronor i månaden i syfte att utjämna löneskillnader mellan mans- och kvinnodominerade branscher. Att kravet är formulerat i kronor och ören istället för i procent är helt centralt, eftersom det annars blir mindre till dem som tjänar minst. Svensk handel gav å sin sida redan den 19 januari ett ”slutbud” på 2,6 procents påslag. Detta betyder för någon som idag tjänar 22.400 kronor ett påslag på 461 kronor, medan det för någon med detaljhandelsavtalets lägsta lön på 17.325 kronor bara blir 357 kronor mer. Inflationen låg i februari på 1,9 procent, vilket i praktiken gör ökningen ännu mindre.

Det är ett stort varsel: 5616 arbetare på 65 arbetsplatser berörs. I skrivande stund är det fortfarande oklart om det blir någon strejk. Varslet är menat att tvinga arbetsgivarna tillbaka till förhandlingsbordet sedan de ensidigt bröt förhandlingarna den 19 mars. I dagsläget kan vi bara hoppas att den här konflikten slutar med en framgång för fackets krav, och utan en strejk blir det nog inte mycket med det. Nu är det därför upp till Handels medlemmar att ligga på ledningen för att stå fast vid kraven och leda förbundet till en seger.

Mäktiga motståndare

Handeln är central i den svenska kapitalismen; nära 50 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion. Kapitalisterna måste realisera de värden som skapas i produktionen, och det gör de genom att sälja varor. Handelsanställdas förbund innehar därför en strategiskt viktig position i den svenska klasskampen.

Handeln har länge gått med enorma vinster, så bra att de periodvis till och med överträffat vinsterna i exportindustrin. DN rapporterade att ägare till Ica Maxi och Kvantumbutiker ”på några få år” kunde bli ekonomiskt oberoende – majoriteten hade på kort tid betalat av sina lån m.m. De rikaste köpte sig Ferrari-bilar, herrgårdar och stugor i fjällen. Förra året slog ICA Sverige återigen vinstrekord, och kunde då bland annat dela ut en slutlön till sin avgående VD på 14 miljoner. Även IKEA fortsätter sitt guldregn och den före detta nazisten Ingvar Kamprad är enligt Bloomberg numera Europas rikaste man med en privat förmögenhet på över 270 miljarder kronor.

Sedan krisen har det börjat gå något sämre för handeln som helhet. Innebörden i detta är att företagen inte längre kan räkna med de enorma vinster man håvat in de senaste åren; Handels förhandlare Tommy Tillgren menar att vinsterna inte längre ligger ”på vilda västern-nivåer”. Inom vissa sektorer har konkurrensen varit hård, och vinsterna lägre. Tyska MediaMarkts etablering på den svenska hemelektronikmarknaden har skett genom ett priskrig. Brittiska jätten Elgiganten har kunnat stå emot medan NetOnNet blev uppköpta och OnOff fick begäras i konkurs. Denna situation kan bädda för konflikter på motståndarsidan: samtidigt som elektronikhandlarna mycket väl kan tänka sig en långdragen konflikt för att knäcka fackets krav, finns det större utrymme för dagligvaruhandlarna att acceptera något högre löneökningar för att få ett snabbt avslut på konflikten. Till skillnad från elektronikinköp kan folk inte gärna skjuta upp sina matinköp till efter konfliktens slut.

Det är i och för sig mycket troligt svensk ekonomi står inför att följa med resten av världen i en ny nedgång. Som alltid förbereder sig kapitalisterna på detta, och försöker lämpa över kostnaden på arbetarna. Oavsett hur dåligt ekonomin går verkar det dock alltid finnas pengar över till massiva bonusar, VD-löner och aktieutdelningar. Allt prat från arbetsgivarsidan om hur kärvt det är just nu är bara försök att blanda bort korten.

Arbetsgivarsidan försöker också utnyttja sitt övertag genom att dölja sina egenintressen bakom etiketter som ”samhällsekonomin” och ”marknadens krav”. De driver en aggressiv kampanj mot facket, och tar till alla möjliga nonsensargument. Exempelvis hävdar de att höjda lägstalöner skulle skapa ”lönemurar” som leder till höjd arbetslöshet eftersom företag då inte vill anställa. Sanningen är att företagen kommer anställa ändå eftersom de inte har något annat val. Man kan inte gärna outsourca en ICA-butik till ett låglöneland.

Hur starka är Handels?

Handelsanställdas förbund organiserar framförallt arbetare inom detaljhandeln, där 70 procent av medlemmarna finns. Inom partihandeln, alltså lager, finns ytterligare 20 procent av medlemmarna, och resterande fördelas framförallt på folkrörelsen, vissa tjänstemän och frisörer. Konflikten rör nu ett avtal som omfattar 225 000 arbetare. Med sina 145 000 medlemmar, varav 120 000 i yrkesaktiv ålder, är Handels det tredje största LO-förbundet. Det är bara Kommunal med 500 000 medlemmar och IF Metall med 350 000 medlemmar som är större. Det är samtidigt ett av de fackförbund som har lägst anslutningsgrad: inom detalj- och partihandeln är enbart 57 procent anslutna, att jämföra med 69 procent för LO som helhet. Det skiljer också mycket mellan olika arbetsplatser; man är exempelvis ofta mycket starkare på lagren än på butikerna. På lagersidan kan man ha upp till 85 procents anslutningsgrad medan det i vissa butiker kan vara så lite som 30 procent anslutna. En annan viktig skillnad är att lager tenderar att vara mansdominerade arbetsplatser medan butikerna domineras av kvinnor.

Handels har tappat omkring 30 000 medlemmar sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 och gjorde det dyrare att vara medlem i facket. Detta äter in i strejkkassor och, vilket kanske oroar den fackliga apparaten mest, den ekonomi som ska betala för löner till fackets egna ombudsmän och funktionärer. Förutom detta tapp har medlemsantalet legat ganska konstant de senaste femton åren: varken framåt eller bakåt. Samtidigt har antalet sysselsatta inom detaljhandeln ökat med nära 20 procent under perioden 1995-2009, vilket ger att anslutningsgraden alltså har minskat under perioden. Färre väljer helt enkelt att gå med i facket. Men under mars månad har Handels slagit rekord i antal värvade medlemmar sedan 1997 med 982 medlemmar. Att detta sker med en stundande avtalsrörelse är knappast någon tillfällighet.

Senaste kongressen genomförde en sänkning av medlemsavgifterna för att få fler deltidsanställda att bli medlemmar. För att på allvar kunna stävja trenden till en minskad anslutningsgrad krävs emellertid mer: människor måste inse värdet med att vara medlemmar i facket. Det jag minns tydligast från min korta tid som Handelsmedlem är ett häfte med rabattkuponger till Skara sommarland och Liseberg. Tyvärr har många LO-förbund tenderat att fokusera mer på försäkringserbjudanden och trevliga semesterrabatter än på kamp för bättre löner och arbetsvillkor. Det förra behöver inte stå i motsättning till det senare, men det enda sättet att långsiktigt garantera en uppgång är att öka medlemmarnas klassmedvetande genom faktisk kamp. Facket borde varken bete sig som en myndighet eller som en trevlig rabatthäftesförening.

Med en strejk vill man orsaka så stor ekonomisk skada för arbetsgivaren som möjligt till en så liten kostnad som möjligt för förbundets medlemmar. Vilka man tagit ut i strejk i det här varslet är ganska välvalt taktiskt. Till exempel är samtliga ICA:s lager uttagna. Detta kan komma att visa sig viktigt då ICA är en viktig del av arbetsgivarföreningen Svensk handel. Man har fokuserat varslet till lagren, vilket är ett bra sätt att dra fördel av sin relativt sett större styrka inom partihandeln. När lagren tas ut i strejk tar det inte lång tid för butikernas hyllor att tömmas, särskilt på färskvaror. Moderniserad lagerhållning brukar innebära minimala lager och få varor på hyllorna. Detta gör att strejken snabbt blir kännbar för företagen. Men när varorna tar slut på hyllorna är det naturligt för arbetsgivarna att svara med en lockout, eftersom det inte finns någon anledning för dem att hålla butikerna öppna när det inte finns några varor att sälja.

Hur omfattande kan konflikten bli?

Det är länge sedan det var några större konflikter på svensk arbetsmarknad nu. Den senaste större konflikten vi minns är kommunalstrejken 2003, som slutade med en neslig walk-over där ledningen avblåste strejken utan att egentligen ha fått igenom några väsentliga förbättringar för de flesta av sina medlemmar. Kampviljan saknades den gången bara hos ledningen. Det enda sättet att garantera att den här strejken inte blir en repris av Kommunalstrejken är att Handels medlemmar sätter press på ledningen och visar att man menar allvar.

Hur stor kampen blir den här gången beror till stor del på arbetsgivarsidan. Tidigare har man varit beredda att betala för borgfred. Om de väljer det alternativet igen kan det bli en kort strejk.

Konflikten rör inte bara Handelsanställdas förbund och Svensk handel, utan i förlängningen hela LO och Svenskt näringsliv. De senare kommer troligtvis att ligga på Svensk handel för att inte vika sig. De har en historia av att gå in och aggressivt driva på, och agerar mycket strategiskt för att försvaga facket. Det var Svenskt näringsliv som betalade Laval-företaget för att plocka in lettiska byggnadsarbetare och det var de som drev lönedumpningskampanjen hela vägen till EG-domstolen. Handels har mäktiga motståndare. Också de ”opartiska” medlarna på det statliga Medlingsinstitutet har ställt sig bakom arbetsgivarnas krav.

Arbetsgivarna kan komma att svara på strejken med en massiv lockout. Denna kommer man i så fall med största möjliga kraft försöka skylla på strejken. Detta kommer snabbt att eskalera konflikten, och säkert ge upphov till sympatiåtgärder från andra fackförbund. Den politiska borgerligheten skulle i ett sådant läge utnyttja situationen maximalt för att misskreditera Handels och fackföreningsrörelsen. Naturligtvis skulle borgerlig media inte vara sena att haka på ett sådant tillfälle att hacka på arbetarrörelsen. Temperaturen skulle väldigt snabbt kunna höjas i den svenska klasskampen.

Deltiderna och bemanningsfrågan

Det har varit mycket fokus på lönefrågan, men kollektivavtalen behandlar naturligtvis mycket mer än så. Två av de viktigaste frågorna i förra avtalsrörelsen om bemanningsföretagen och rätten till heltid. Också då lade man ett varsel men det gick aldrig så långt som till strejk. Det blev förhandlingar. Resultatet i båda dessa nyckelfrågor blev att man tillsatte arbetsgrupper där facket tillsammans med arbetsgivaren skulle komma överens om en ”samsyn”, som det heter.

Som man kan förvänta sig av ett sådant upplägg blev det mycket tamt och precis ingenting konkret. Slutrapporten gällande deltidsarbetet innehåller förvisso vissa intressanta upplysningar – exempelvis jobbade endast 44 procent inom branschen heltid, en siffra som dessutom minskade åren 2006-2010 – men i slutsatserna konstaterar man bara att man ska ”jobba vidare” och att ”frågan är mycket omfattande och komplex”. Men frågan är inte komplex utan tvärtom mycket enkel: Arbetsköparna vill ha deltidsarbetande för att det är lättare för dem att schemalägga dem än de som jobbar hela arbetsdagar. För arbetarna är det naturligtvis ett gissel att gå på ofrivillig deltid, speciellt inom ett yrke där lönerna redan är väldigt dåliga. För många kvinnor med familj betyder det att man hamnar i en ekonomisk beroendeställning till sin make.

Bemanningsfrågan utreddes som en del i ett större uppdrag som även omfattade partihandelns arbetstider. Arbetsgruppens slutrapport fokuserar uteslutande på arbetsgivarsidans behov. Man hävdar att fackklubbarna inte har något emot att anlita bemanningsföretag, vilket om det stämmer gör det helt oförklarligt varför de i så fall gång på gång skulle lyfta fram frågan som ett stort problem. Man hävdar också någonting så befängt som att det skulle leda till bättre relationer mellan arbetsgivare och fack, och ger allmänt en bild av bemanningsföretagen som ger sken av att allt är frid och fröjd. Underlaget är 21 företagsbesök. Ingen verkar ha tänkt på att fråga fackklubbarna.

Dessa båda exempel visar att gemensamma arbetsgrupper av det här slaget är helt och fullt värdelösa för arbetarna. Det är en skenmanöver och ett bedrägeri från arbetsköparnas sida som ledningarna villigt går med på för att slippa rusta för strid. De skapar bara illusioner om att något faktiskt händer när det i själva verket står helt stilla.

För att få veta vad som händer i ovannämnda frågor pratade Avanti i torsdags (5 april) med Handels 2:e vice ordförande och huvudförhandlare Tommy Tillgren. Vid sidan av jämställda löner har Handels ställt upp fyra viktiga frågor i årets avtalsförhandlingar: heltidsfrågan, bemanningsfrågan, staplandet av visstidsanställningar samt höjd status för yrkespraktik. Vad gäller heltiderna ansåg Tillgren att den arbetsgruppsrapport som diskuterats ovan ändå var ett framsteg bland annat eftersom man gjort en övergripande analys av läget, och det är första gången som arbetsgivaren över huvud taget erkände att det var ett problem. Han framhöll också att frågan är ”mycket komplex” eftersom det handlar om åtminstone 22.000 butiker, och pekade även på behovet av lagstiftning på området. Tillgren berättade även att man har lagt ett förslag till en ny paragraf i avtalet som behandlar bemanningsfrågan. Meningen är att fackklubbarna ska få direkt inflytande över när man tar in bemanningsföretag, och utgångspunkten ska enligt Tillgren vara att det bästa är om man inte tar in bemanningsföretag, utan att de arbetare som redan finns gör jobbet själva.

På kongressen i somras var emellertid bemanningsfrågan uppe, och förbundsledningen med Tillgren i spetsen var då hårda motståndare till att ta strid i bemanningsfrågan. (Se artikeln Handels kongress – stridsviljan finns.) Avanti har inte sett förslaget till ny bemanningsparagraf. Mot bakgrund av det Tillgren sade när vi pratade med honom och tidigare erfarenheter måste vi tyvärr gissa att inte mycket konkret kommer komma den här gången heller, åtminstone inte utan press underifrån. Förslag som börjar med att fackklubbarna ska få direkt inflytande brukar efter mangling i bästa fall sluta med tandlösa skrivningar om insyn och medbestämmande. Men även ett ”direkt inflytande” kan vattnas ur och bli precis hur luddigt som helst. Detta är dock enbart en provisorisk gissning, och ingen skulle bli gladare än oss av en positiv överraskning på det här området. Som sagt har vi inte tagit del av den skrivning som Handels kräver.

Dessa frågor är dock bara ”komplexa” för den som medvetet försöker krångla till det, och den som vill kan enkelt formulera bra krav. I bemanningsfrågan bör man inte nöja sig med något mindre än ett veto för fackklubben vid anlitande av bemanningsföretag. Detta betyder i praktiken samma sak som att man inom handeln återinför förbudet mot bemanningsföretag. Parallellt med detta bör man kräva att socialdemokraterna vid en valseger återinför förbudet genom lagstiftning, vilket Vänsterpartiet redan stödjer. Även i deltidsarbetet finns effektiva krav om man vill: inga deltidstjänster utan godkännande av klubben. Alla som haft anställning mer än ett år ska erbjudas en heltidstjänst. Orealistiskt? Bara om man tror att det går att få igenom rejäla segrar utan en rejäl kamp.

Men detsamma gäller fackets egna ledare. Man får inte inbilla sig att de efter år av samförståndsanda och odlande av en ideologi som säger att en strejk i sig är en förlust, plötsligt skulle byta fot och bli djärva och stridbara. Sanningen är att den fackliga byråkratin är rädda för strid. Samtidigt finns det naturligtvis alla möjliga individer, mer eller mindre ärliga, som i konkreta situationer går att pressa mer eller mindre mycket i viss riktning. Byråkratins agerande kan sällan beskrivas som ett medvetet förräderi, men resultatet blir tyvärr inte sällan likväl detsamma.

Förändring kommer underifrån

Huvudsaken för en byråkrati sett till sin helhet är försvaret för sina egna privilegier. Detta gör att de är mycket rädda för en strid, eftersom det alltid innebär en risk att de tappar kontrollen. Medlemmarna kan väckas och vilja gå ”för långt”, sett från byråkratins synvinkel. En sådan rörelse kan snabbt avslöja de nuvarande ledarna som otillräckliga, och kan under särskilt gynnsamma omständigheter mycket väl leda till att de avsätts. Eller också kan de tvinga en mer påverkbar ledning att ta rejäla kliv åt vänster. Som huvudregel går de därför bara till strid när det är farligare att inte göra det – det vill säga när det blir nödvändigt att lätta på trycket underifrån litegrann för att inte riskera ett uppror bland de egna medlemmarna. Från det perspektivet kunde ingenting vara bättre än att det just är lagerarbetarna som nu tas ut i strejk, då de har varit en av de mest stridbara fraktionerna inom Handels och som på kongresser och rådslag legat på för tuffare tag i bland annat bemanningsfrågan.

Handels brukar tillsammans med några andra förbund, främst kanske Transport och Elektrikerförbundet, betraktas som vänstern inom LO. Tillsammans med Byggnads, Målarna och SEKO utgör de 6F – Fackförbund i samverkan. IF Metall är å andra sidan kända som det mest högerinriktade av LO-förbunden. Naturligtvis skulle det bli deras ordförande Stefan Löfven som handplockades av partihögern för att leda socialdemokratin.

Det finns konkreta åsiktsskillnader. Även om IF Metall inom ramen för LO-samordningen sagt att man stödjer Handels krav – de kan knappast säga någonting annat – kommer de bakom kulisserna att dra i varje tråd för att få Handels förhandlare att skriva under ett avtal på nivåer långt under det man nu krävt. För dem är huvudprioriteringen att bevara industrins löneledande roll, en uppfattning som vi kritiserat i förra numret av Avanti (Nr. 8).

Dessa slitningar inom LO, alternativa samordningsorgan och radikalare uttalanden från vissa fackförbund, ska dock inte förväxlas med en verklig facklig opposition. Det är tvärtom i varje läge helt centralt att man förmår skilja på arbetarklassen och deras reformistiska ledningar. Rejäla uppsving i klasskampen kommer grundligt skaka de fackliga organisationerna, och enbart under sådana förhållanden kan det bli tal om ett verkligt skifte åt vänster. Kampen måste då föras på två fronter, både mot kapitalisterna och för att de egna ledarna ska göra sitt jobb, det vill säga leda kampen.

Av ledningen borde man kunna förvänta sig en genomsnittligt högre medvetenhet än hos den breda massan, men den fackliga byråkratin måste, i likhet med all byråkrati, förstås som en del av sakens objektiva sida. Det är viktigt att komma ihåg att en kamp mot ledarnas passivitet alltid kommer att utmålas som farlig och skadlig såväl av arbetarrörelsens ledning som av en enad borgerlighet. Av detta ska man inte låta sig skrämmas. Sanningen är nämligen precis den motsatta: arbetarklassen kan inte lita till någon annan – dess styrka får den genom sin egen aktivitet.

En skola i klasskamp

Om det går till strejk blir det hela en ren fråga om klasskamp: en kraftmätning där den starkare parten betvingar den andra. Arbetarna har sin organisering, solidaritet och kampvilja. Kapitalet har som alltid det ekonomiska överläget. Det är viktigt att Handels medlemmar sätter press underifrån på sin ledning för att de ska stå fast vid sina krav.

För oss marxister är det självklart att stödja varje kamp för högre löner och bättre villkor. Men varje seger under kapitalismen är bara giltig på kort sikt. På längre sikt måste vi ta samma strider igen och igen, och hela tiden slåss för att inte vår situation ska bli sämre. Det enda sättet att bryta denna cirkel och skapa någon verklig rättvisa är genom att den improduktiva borgarklassen avskaffas genom att man förstatligar de största företagen och ställer dem under arbetarnas demokratiska kontroll. Uppgiften är med andra ord att ersätta kapitalismen med socialism. Det enda sättet att genomföra detta är genom en social revolution, det vill säga att folkets stora massa direkt griper in i samhällsutvecklingen.

När en sådan situation uppstår kan det spela stor roll hur vana man är vid att ta konflikt. I sista hand är kampen främst en skola, eller som Marx skrev, att i kampen ”förenar och utvecklar sig alla element för en kommande drabbning”. Varje enskild ekonomisk kamp är med andra ord politisk, eftersom den förbereder arbetarklassen på den stundande uppgiften: att genomföra den sociala revolutionen.

Världsläget kännetecknas av allmän stagnation och tillbakagång för kapitalismen och av allt att döma kan vi stå inför en ny recession mycket snart. I en sådan, mer omfattande recession, kommer Sverige inte klara sig lika bra som sist. De kamperfarenheter som en Handelsstrejk skulle innebära kan alltså väldigt snart komma att visa sig mycket värdefulla. Även om det naturligtvis gör stor skillnad för många människor är det viktigaste just nu inte exakt vad man får igenom. Det viktigaste är att man får uppleva en rejäl seger. Det skulle ge den svenska arbetarklassen en konkret och aktuell erfarenhet av att det lönar sig att ta strid eftersom det är möjligt att vinna.

STEFAN KANGAS

Göteborg, 9 april 2012.

Är en ny partiledare räddningen?

Artikeln ursprungligen publicerad på www.marxist.se. (30 oktober 2011)

I början av januari har Vänsterpartiet kongress och debatten är naturligt nog i full gång. Överlägset störst uppmärksamhet har frågan fått om vem som ska efterträda Lars Ohly som partiledare. Och det kanske inte är undra på heller när den svävat i luften så länge. Efter valet 2010 tog det bara några dagar innan de första rösterna höjdes som krävde att Lars Ohly skulle avgå. Tyvärr riskerar viktiga politiska diskussioner att hamna i skuggan av personfrågorna.

Vänsterpartiet är i kris. Partiet har i flera opinionsmätningar befunnit sig strax under eller farligt nära fyra procents-spärren. Många efterfrågar ett ledarskap som kan ta partiet framåt, och en ny partiledare ska det bli. Ohly ställer inte upp till omval.

Men det är inte alls självklart att en ny partiledare kommer kunna lösa partiets problem. Problemen är politiska och därför djupare än att de löser sig med ett enkelt personbyte.

Ledare och opinion

En vanlig uppfattning är att en populär partiledare innebär en särskilt stor skjuts framåt i de allmänna valen. Den som läste DN under förra valrörelsen fick lätt intrycket att det var det enda som spelade någon roll; sällan har väl en dagstidning gått så hårt in för att skjuta en partiledare i sank. Så som man nagelfor Mona Sahlin kan man bara göra med en representant för ett arbetarparti.

Nu behöver vi inte gissa eller – sämre ändå – läsa borgerliga media om vi vill reda ut frågan om partiledarens betydelse för ett partis valresultat. Det är en välutforskad fråga i svensk valforskning. Utan att gå in på några detaljer finns det några slutsatser i forskningen som är speciellt intressanta och tillika kanske förvånande för många.¹

Det första är att partiledarna i själva verket har ganska liten betydelse för hur folk röstar. Folk uppger att de röstar på ett parti framför en person och beter sig sedan på så sätt i valen. Det finns flera exempel både på när populära partiledare inte gett ett positivt utfall i val och när impopulära ledare inte gett ett dåligt resultat. Ett exempel är att mellan 1991 och 1994 så tredubblades moderaternas partiledare Carl Bildts popularitet samtidigt som Moderaterna gick framåt med bara 0,5 procent.

En populär idé lyder ju att politiken blivit mer personlig och att därför partiledarnas betydelse ökat. Forskningen säger något annat: Partiledarnas betydelse har inte ökat. Partiledare spelar lika stor (liten) roll nu som de gjorde för något decennium sedan. En intressant detalj är att partiledarna nästan alltid är mindre populära än sina partier. Vår gamla kamrat Schyman var till exempel bara mer populär än Vänsterpartiet ett enda år under sitt dryga decennium som partiledare. Och det var 1999 – ett år efter det så kallade rekordvalet. I övrigt var hon i likhet med den allmänna tendensen för partiledare i Sverige mindre populär än sitt parti.

Schyman – en valvinnare?

I riksdagsvalet 1998 fick Vänsterpartiet sitt bästa resultat någonsin: 12 procent. Det närmaste vi har kommit tidigare var i kommunalvalet 1946 då vi fick 11,2 procent. Många kamrater tänker därför tillbaka på valet 1998 som en slags partiets storhetstid. Och visst kommer man ihåg Gudrun Schymans tid som partiordförande. Vid tillfället uppfattades hon som enormt populär såväl bland väljare som inom våra egna led. Och det råder inte någon som helst tvekan om att Gudrun Schyman var en oerhört skicklig debattör. Hon kunde sitta i TV bättre än de flesta. Hon hade alltid svar på tal och kunde vara sylvass mot våra politiska motståndare allt eftersom det behövdes.

Men det finns mycket lite som tyder på att det framför allt är en persons förtjänst att vi fick så högt röstetal 1998. En person är en person och en debatt är en debatt. Inte oviktiga: summan av dem utgör det vi kallar för samhällsdebatten. Men endast en härdad idealist skulle hävda att klasskampen framför allt utkämpas på idéplanet, och att därför vad vi mest av allt behöver är en riktigt duktig gladiator att skicka in på idékampens stora arena för att försvara våra ideal. Nej, de flesta av oss inser att saker sker i ett större materiellt sammanhang, och att en ledare därför bara kan vara framgångsrik om det finns någonting framgångsrikt att leda.

Så om det alltså inte var Gudrun Schymans debatteknik, vad låg egentligen bakom framgångarna 1998? Några saker kan ändå nämnas.

Socialdemokraterna hade regerat sedan valet 1994. Under krisen 1991-1994 hade den borgerliga regeringen fört en nedskärningspolitik som slog hårt mot arbetarklassen. Många blev av med både hem och jobb samtidigt som staten delade ut ekonomiska bidrag till kapitalet av en sådan storlek att man lika gärna kunde ha köpt bankerna rakt av. Skattereformen 1991 innebar kraftigt minskad progressivitet i skattesystemet och grävde stora hål i statens budget. Parallellt med detta gav man bort 65 miljarder till storkapitalet samtidigt som man skar ned kraftigt i välfärden.

I valet 1994 gick alltså Socialdemokraterna kraftigt framåt och kunde bilda regering. Men nedskärningspolitiken fortsatte under den socialdemokratiska regeringen. Som marxist ser man att det är naturligt att ett borgerligt parti och ett reformistiskt arbetarparti kommer att föra snarlik politik i liknande situationer: en politik som i huvudsak ligger i kapitalets intresse. Skillnaderna är procentandelar upp eller ned medan systemet består. Planerna för skattereformen 1991 var exempelvis satta i rullning av Socialdemokraterna året innan, när de fortfarande satt på regeringsmakten.

Detta tjänade Vänsterpartiet på i valet 1998. De mer radikala skikten av arbetarklassen kunde vända sig till det mindre av de två arbetarpartierna i hopp om förändring. Men förändringen uteblev. Bland det första Vänsterpartiet gjorde i riksdagen var istället att rösta för utförsäljningen av det statligt ägda företaget Telia. Istället för socialism alltså: privatiseringar. Och på den vägen skulle det fortsätta.

Under Schyman pågick en högervridning av partiet. Marx-porträtten skulle gömmas undan i källaren samtidigt som politiken skulle bli mer ”ansvarsfull”. Detta innebar till exempel att förslag inte fick vara ”ofinansierade”, alltså med andra ord att de inte fick hota kapitalets profitnivåer. Som så ofta annars var förevändningen för högervridningen att man skulle tänka nytt och göra upp med gamla idéer. Priset för detta har vi fått betala i form av ett minskat stöd i varje val sedan dess.

Nu inser väl de flesta att Schymans så kallade förnyelse fick gå för långt. De allra ivrigaste förespråkarna för denna högerlinje samlades kring gruppen Vägval Vänster och bröt följdriktigen också med partiet kring år 2005. Till partiets stora förtret fortsatte Schymans personliga förnyelse med att hon gick vidare till det allmänborgerliga partiet Feministiskt Initiativ.

Alltså kan framgångarna egentligen inte tillskrivas en särskilt lyckad politik, och i den mån de berodde på det var det i vart fall inte tack vare Schyman. På många sätt kom framgångarna tvärtom trots henne.

Det vi nu skrivit är en möjlig beskrivning av utvecklingen. Den kan vara behäftad med vissa brister och är nog väl skissartad. Poängen är att det finns många faktorer vid sidan av Schymans ledarskap som är väsentligt rimligare att diskutera.

Den allmänna utvecklingen påverkar ofta mer än vad vi kanske riktigt vill erkänna för oss själva. Vi vill gärna kunna känna att det vi gör är viktigt och spelar stor roll. Och det är ju bra. Men en samhällsförändring kan inte önskas fram utan växer fram i en dialektik mellan kapitalismens utvecklingsväg och arbetarklassens egen kamp. Det är först när vi förstår relationen mellan vårt handlande och arbetarklassens eget agerande som vi på allvar kommer kunna gripa in i och påverka händelseutvecklingen. I efterhand framstår det som att Vänsterpartiet i valet 1998 snarare drog fördel av händelsernas gång som av en slump och dessutom lyckligt ovetande än som att man var några exceptionellt skickliga politiker som förstod att utnyttja en politisk öppning till sin fördel.

På samma sätt som vi idag förklarar vårt resultatet i kommunalvalet 1946 framför allt med stora händelser som Sovjetunionens seger över Tyskland i kriget, kommer vi alltså med tiden lära oss att förstå och förklara valet 1998 med framför allt ekonomiska, politiska och sociala faktorer.

Vänsterpartiets kris och kapitalismens

Vänsterpartiets kris sammanfaller med den kanske största krisen i kapitalismens historia. Kapitalismen har inte så många alternativ kvar. Räntorna är redan i botten och staterna har knappast råd med en ny omgång räddningspaket till finanskapitalet. Det som borde vara ett guldläge för antikapitalistisk politik, verkar vi som parti tyvärr sjabbla bort.

För några år sedan kunde man höra Ohly prata om att arbetarna själva borde kunna ta över nedläggningshotade företag. Nu har det låtit helt annorlunda vad gäller SAAB: man valde istället att prata om att näringsminister Maud Olofsson borde ”ta ansvar” för SAAB, och då bland annat genom att inte prata illa om företaget!

De arabiska revolutionerna har inte gjort några djupare avtryck i partiet. Den största debatten kom först när det blev aktuellt med en Natoledd insats. Vi har tidigare kritiserat partiets försvar för insatsen under dess första månader och visat på en annan väg.² Men vad gäller de mer framgångsrika revolutionerna är det tråkigt att man inte förmår göra en koppling mellan den internationella händelseutvecklingen och de svenska perspektiven.

Nordafrikas arbetarklass har ställt frågan om makten över samhället på dagordningen igen, och detta innebär förhoppningsvis att vi ser en ny arabisk vänster som kan bryta med decennier av islamistiskt mörker.

Vi har under senvåren och sommaren sett kamputbrott i flera sydeuropeiska länder. Orsakerna till dessa är flera. Den främsta faktorn är naturligtvis att man gått alltför hårt fram i sina strävanden att låta arbetarklassen betala priset för krisen. Samtidigt måste man se till de politiska traditionerna och de historiska kamperfarenheter som arbetarklassen gjort i varje enskilt land. Grekiska arbetare är till exempel vana vid en hög grad av militans sedan 70-talets militärdiktatur.

Vid sidan av detta måste man även väga in det internationella perspektivet.

Parollen ”kämpa som en Egyptier” har dykt upp på flera ställen där masskamp av det här slaget blivit aktuellt: Grekland, Spanien och nu senast till och med i Israel. Arbetarklassen är instinktivt internationalistisk. Och visst har den arabiska våren – revolutionerna i Nordafrika – höjt medvetandet bland sydeuropeiska arbetare. På samma sätt kommer kamputbrott i länder nära Sverige att kunna påverka svenska arbetare, och det som just nu verkar som ett nära nog obrytligt status quo kan snabbt förändras.

Vi lever alltså i en period av systemisk instabilitet. En rad händelser på världsskala har visat att händelseutvecklingen i den rådande situationen kan gå oerhört fort. Alla blev tagna på sängen av de nordafrikanska kamputbrotten förra vintern. Ännu så länge har Sverige klarat sig bra från krisens verkningar. Hur förberedda är Vänsterpartiet på ett kamputbrott i Sverige?

Dessa är några av många viktiga politiska frågor som man kunde diskutera.

Vägen fram

Istället har vi en diskussion om vilken individ bland fyra som är den vassaste talaren, som har den bästa framtoningen, bakgrunden, åldern etc. Sanning att säga är de politiska skillnaderna mellan kandidaterna förhållandevis små. Ändå verkar kandidaterna uppfattas som hörande till en höger eller vänster, baserat på, vad man får misstänka, gamla skiljelinjer som knappast längre är relevanta. Rosanna Dinamarca, av många uppfattad som en vänsterkandidat, kan exempelvis skriva om ”[Sveriges] behov av riskkapital, inte minst i landsbygden” (SvD 11-09-07) medan ”högerkandidaten” Jonas Sjöstedt skriver att ”den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system”. Vem är höger och vem är vänster?

Många har även fört fram och velat diskutera idén om ett delat partiledarskap, liknande miljöpartiets språkrörsmodell. Frågan har fått stor uppmärksamhet och förslaget är populärt. En undersökning gjord av borgerlig media bland partiets företrädare visar en knapp majoritet positiva till förslaget. De argument som framförts har tyvärr varit ganska allmänt hållna och man har hänvisat till abstrakta begrepp som ”demokrati” eller ”förnyelse”, vi ”måste våga tro” och så vidare.

Frågan är bara vad man vill uppnå. Den som är intresserad av opinionsmässiga framgångar har som vi sett inte mycket att hämta i just partiledarfrågan. Det framstår också som tveksamt om det kommer att leda till någon speciell organisatorisk eller politisk förändring. Tre av de fyra kandidaterna sitter redan idag i partiets högsta ledning. Finns det skäl att tro att det blir speciellt banbrytande för att en person i ledningen får en mer framträdande plats? Det är antagligen klokt att förhålla sig skeptisk till detta.

Det alla vill ha är en ledare som kan göra Vänsterpartiet relevant som politisk kraft. Men en sådan kandidat finns inte. Vi behöver nämligen inte endast en organisatorisk upprustning utan även en politisk.

Vänsterpartiet kunde idag, om man bara vågade ställa sig på en marxistisk grund, vara det enda parti som kunde förklara kapitalismens kris. Vi kunde vinna förtroende genom att ha förklaringarna, perspektiven, genom att vara konsekventa och skilja ut oss som en politisk kraft som inte endast vill göra det sossarna gör, fast ”bättre”, utan som också har ett självständigt existensberättigande. Kort sagt kunde vi försvara de revolutionära idéer som är grunden till att vårt parti bildades när vi blev uteslutna ur Socialdemokraterna år 1917.

Vill vi bygga ett modernt vänsterparti måste vi en gång för alla göra upp med 90-talets förvirrade förnyelse. Vi måste ta bladet från munnen och återigen säga det som är på allas läppar: det finns ingen lösning på vår tids stora frågor inom kapitalismens ramar. Vi måste visa alternativen.

Partiledarfrågan får alltså oproportionerligt stor uppmärksamhet, såvida det nu inte verkligen är så att de flesta tycker att partiledaren är det enskilt viktigaste för ett parti. Om man å andra sidan, som jag försökt argumentera för i den här artikeln, tycker att frågan kanske inte är helt oviktig, men att den sett i sitt rätta sammanhang ändå är av sekundär karaktär, har man all anledning att ge sig in i kongressdebatten. Partiledarfrågan har redan diskuterats enormt mycket och det är hög tid att låta andra nödvändiga diskussioner ta plats.

STEFAN KANGAS
medlem i Vänsterpartiet Kortedala-Gamlestan-Bergsjön

Fotnoter

1. Aron Etzler har skrivit en bra genomgång av forskningsläget.

2. Se Ylva Vinbergs artikel Nej till imperialistisk inblandning i Libyen! i Avanti! nr 5.